fredag 7 september 2012

Så finner jag min lycka

Jag har aldrig haft en längre period då jag varit glad, inte utan små avbrott. Det spelar ingen roll hur mycket vackert som rör sig runt omkring mig. Ljus kan omge mig från alla håll, solen kan blända mig och jag kan känna värmen bränna riktigt nära kroppen. Men när det kommer till kritan så har jag det inte i mig, jag tillhör inte de som alltid har ett leende på läpparna. Hela min värld kan rasa på några minuter och när det händer så är jag inte bra på att hålla minen.

Jag antar att jag aldrig varit bra på att dölja hur jag känner eftersom jag aldrig känt något behov av att göra det. Visst har jag känt mig tvingad att hålla ihop det, jag har sett hur folk i min omgivning börjar dra sig undan så fort någon visar en känsla som inte är synonym med deras syn på en ultimat civilisation. Men behovet har aldrig funnits där, för jag har sedan första dagen jag kan minnas av mitt liv varit självsäker. Jag har vetat att det är okej för mig att vara den jag är, och jag tror att det bottnar i hur jag blivit behandlad av mina föräldrar. De har varit underbara mot mig, och trots att det som händer runt omkring en när man är bebis inte känns relevant för den person man kan komma att bli, så tror jag att mycket av ens framtida jag är beroende av de intryck man får redan i vaggan. Min mamma sade alltid till mig, varje kväll, att jag var bäst i världen och att ingen någonsin skulle få säga något annat.

Jag vet att det jag säger förmodligen inte går ihop. Först påpekar jag att jag är lite av ett nervrak för att sedan fortsätta prata om mitt självförtroende. Jag har ett bra självförtroende, men då och då drabbas jag av dålig självkänsla. Därför kan min värld falla samman så enkelt. Men jag har ett ess i ärmen. Jag är  välsignad med självförtroende och styrka. Jag har fallit i så många gropar att jag lärt mig hur jag skall göra för att resa mig. Jag har mått så otroligt dåligt att jag försökt mitt allra bästa för att undvika att just må dåligt.

Av allt som jag någonsin behövt gå igenom så har jag lärt mig att vi alla fungerar olika, och vi alla måste få ta itu med vad vi är med om på vårt egna sätt. Men det är viktigt att ta itu med det. Och mår du bättre av att inte ta itu med det, då är det väl så du tar itu med det. Fungerar inte det så fortsätter processen. Med tiden lär sig varje enskild individ precis hur hon eller han fungerar. Jag har lärt mig att jag alltid måste få tänka precis hur jag vill. För att ta mig igenom något så måste jag få göra precis så som mitt hjärta vill. Tänker jag att jag inte borde bry mig, fast jag vet att det är vad som behövs för att jag skall gå vidare, då antar jag att tanken om att jag inte borde bry mig är en tanke som jag måste få ha. Invecklat, eller hur?

Jag skrev ju att jag aldrig varit glad en längre stund. Tolka det inte fel, jag har perioder då jag är den gladaste människan jag känner. Men är det något som gör mig ledsen, så tillåter jag mig själv att känna varenda känsla som mitt hjärta känner. Jag är ett yrväder, mina känslostormar är intensiva och mitt humör kan svänga från minut till minut. Jag hanterar saker genom att ta mig an dem direkt, för mig är det en av alla vägar till lycka. 

Jag måste få bearbeta allt precis som det är och tänka alla tankar jag tänker utan att klandra mig själv. Putter jag allt åt sidan och försöker vara glad när det är något som inte känns bra, så kommer min glädje ha en underliggande känsla av ångest. Jag vill vara genuint glad, det är en underbar känsla.

Jag är lycklig trots allt.



1 kommentar:

  1. Du ÄR bäst Malou. Älskar dig. Mammi.

    SvaraRadera