Just two little things

Då satt vi där igen, högst upp och längst in i byggnaden, och hade psykologilektion. Idag diskuterade vi i grupper om fyra elever, vi hade ett papper med frågor som handlade om en dokumentär vi just sett. Sista frågan löd: Vad är dina två bästa egenskaper?
Jag ville bara få det gjort, så jag slängde snabbt ur mig "Jag är kortsint och.... omtänksam.", slöt ögonen och vilade en stund medan de andra i min grupp diskuterade frågan.

När läraren ett par minuter senare frågar om det var någon som hade lätt att komma på två bra egenskaper om sig själva räckte inte en enda upp handen. Med ett undantag, jag. Läraren bad mig berätta hur jag kunde komma på två bra egenskaper utan problem. Jag svarade något i stil med "Jag känner mig själv såpass bra att jag vet vad jag har för bra egenskaper.. och även dåliga egenskaper". Jag kände mig tvungen att säga det där sista, jag blev rädd att uppfattas som arrogant. Hur sjukt är inte det? Skulle det vara negativt att jag faktiskt vet om att jag har bra egenskaper?

Jag önskar att fler än jag hade räckt upp handen. Vissa räckte inte upp handen för att det inte ville verka arroganta, som jag, medan andra genuint inte kunde komma på någonting bra med sig själva. Hur som helst så är det synd, fast på två helt olika sätt.

Det jag vill säga är: Det finns någonting bra med varenda människa, glöm inte bort det. Glöm inte att uppskatta dig själv. När du känner dig ensam, så har du dig själv, och det kommer att kännas mycket enklare om du gillar den du är.